Aaurora

När jag var 14 år gammal ville jag inte leva mer. Jag blandade mammas sömntabletter med massvis med alkohol. Blev medvetslös, hamnade på sjukhus, fick hjälp. Om det var bra det vet jag egentligen inte. Jag ville ju inte leva mer.

Jag vet egentligen inte när det hela började. Men jag har alltid känt att något har varit fel, att det är något som inte stämmer. Men det första minnet jag har är när jag är ca två år gammal och jag står i mormors  och morfars badrum, och väntar på att byta blöja. Då står han där. Äcklet. Han byter blöja på mig istället för mormor och jag minns hur hemskt det var. Jag har en obehaglig känsla i hela kroppen. Kommer ihåg hans fingrar på mig, i mig, hans tunga. Och jag kunde inget göra. Ingenting. En hand över min mun, den andra någon annanstans.
Varenda gång jag sov hos mormor och morfar så kunde jag inte somna utan mitt favorit gosedjur. Mitt gosedjur och jag hade en egen värld, om jag blundade då kunde ingen se mig, och jag var i min värld och där fanns inga problem, äcklet fanns inte där.
Varenda natt jag sov där, hos mormor och morfar, så kom han, äcklet och kröp ner. Jag minns inte vad han har gjort, det har jag förträngt,  men jag kan komma ihåg vissa saker, hur han tar på mig, hur han har sex med mig, hur jag en gång lyckades bita honom och sprang därifrån, men hur han då hotade mig till livet om jag berättade för mormor och morfar eller mina föräldrar, eller någon annan för den delen. När jag bet honom var jag elva år gammal, ocn önskade att jag skulle slippa mitt liv, att någon skulle se hur dåligt jag mådde. Att någon skulle se vad han höll på med rakt framför deras ögon.

Saker som han gjort har påverkat mig otroligt mycket. Nu har ingenting hänt på flera år. Och det är skönt. Idag är jag 22 år gammal och det har som sagt inte hänt något på flera år. Men jag kommer aldrig bli av med mitt bagage. Men min ångest kommer jag aldig bli av med. Om jag någonsin kommer ha ett normalt sexliv det jag vet inte. Jag har svårt för att kunna slappna av ordentligt när jag har sex, rädd för att  inte duga, för att jag aldrig kännt att jag har ett eget liv, något som jag styr över själv.

Att våga ha kjol eller klänning på mig har varit ett svårt steg att ta. Första gången jag köpte en klänning frivilligt var nog för tre år sen. Och det har varit väldigt svårt att ha tex kjol på sommrarna, jag har helt enkelt varit rädd för att jag ska vara för lättillgänglig för honom. Äckelt.



I mitt daliga liv påverkar det mig så fort jag ser något om pedofiler på tv. Om jag ser något om incest, eftersom det är det det handlar om i mitt fall.

Jag har fått psykolog hjälp. Fått hjälp med att försöka börja äta igen, eftersom han, äcklet är en av de största anledningarna till att jag slutade äta, och fick ätstörningar. Mina ätstörningar förföljer mig titt som tätt, jag har svårt att känna att jag duger när jag träffar någon ny.
Har så svårt att förstå att någon kan tyckta jag är fin. Min kropp som är min, har inte varit min speciellt länge. Äcklet har haft sina händer på mig och det har varit så otroligt svårt att tvätta bort det. Det har brännt på mig där han har tagit på mig. Det finns så många osynliga ärr, de sitter i mitt psyke och de kommer nog alltid finnas där.

Nuförtiden så dyker inte tankarna upp på det här så ofta, förut var det flera gånger om dagen, och det var tungt. Men nu är det kanske varannan eller var tredje dag det dyker upp, ibland känns det ok, ibland gråter jag och vill kräkas av känslan som uppstår.
Idag är en dag då jag vill gråta. Jag är osäker på allt, på mig själv, på mina vänner, på mitt liv, på allt jag gör. Jag känner mig ensam, minst i världen, obetydlig, och värdelös. Men jag vet också att det ändrar sig.
Jag vet om att det finns människor som älskar mig. Och jag vet att jag duger, men det är svårt.
Jag jobbar med mig själv för att komma frammåt.






Och jag önskar inte ens att min värsta fiende får uppleva det jävla helvete jag gått igenom och fortfarande bär med mig. Min barndom har blivit stulen, mitt liv är delsvis förstört. Men hur jävla dumt det än må låta, så tror jag att jag har blivit en starkare och bättre människa pga av vad som hänt mig.

Jag önskar att mina vänner visste, visste hur jag har haft det. Då kanske de skulle förstå varför jag mår som jag mår ibland.


Kommer jag någonsin få ett normalt liv?
Med normala tankar?
Få känna att jag har fått mitt liv tillbaka, och att det bara är mitt, och att det är jag som är viktigast?



Det här är mitt liv och delar av min berättelse, jag skriver för att bearbeta, för att kunna acceptera vad som hänt, förstå att jag inte gjort fel.


Just nu har jag fler bättre dagar än vad jag har sämre, och det är otroligt skönt.
När jag har en bra dag tror jag att det strålar om mig, det är i alla fall så det känns för mig inifrån. Och jag skulle vilja berätta för alla människor hur jag mår. Men ingen kan lyssna. Ingen skulle förstå.

De jag har berättat för har på något sätt försvunnit ur mitt liv, och jag kan inte längre prata med dem, de finns fortfarande i min närhet, men inte på samma sätt som förut, inte på grund av mig och vad jag berättat utan på grund av andra orsaker.

Det finns några få som står mig nära som vet lite grand om vad som hänt,  och jag får ha mina dåliga dagar, men också de bra dagarna kan jag dela med dem.
Men jag är så rädd för att bli ensam, att inte ha någon som jag kan få ställa upp för, ingen att tycka om, som tycker om mig tillbaka.


När dagarna känns som värst funderar jag mest på vad fan dom är meningen med livet. Hur fan ska jag orka de dagarna jag inte vill komma ihåg? När jag inte orkar med mitt tunga bagage. Jag skulle vilja ha någon att dela det med. Någon som kunde acceptera det.


Jag var tvungen att berätta det här, för min egen skull.
Det här är mitt liv. Och jag önskar att jag inte hade överlevt, så hade jag inte behövt ha alla minnen och dåliga känslor i bagaget.
Men nu har livet valt mig. Och jag får välja att leva det liv som jag har. Och försöka göra något bra av det.
Jag kommer forstätta skriva om mina känslor. Mina tankar.
Hur jag kämpar för att vinna tillbaka mitt liv.

Förlåt.